Bella och livet

Fortfarande konstig i kroppen. Vi pratade i 4 ½ timme, inte kunde jag tro att det fanns så mycket att säga.. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Funderar på om det verkligen var så smart av mig och svara? Mycket kom tillbaka, och jag som hade kommit så långt. Stäng av och tänk inte på det, som Emelie säger. "Om en vecka är detta historia". Jag vet inte vad. Det känns som om något måste komma ut men jag vet inte vad. Kanske ska pröva och skrika? Men kanske inte så smart och skrämma livet ur dom nya grannarna det första jag gör.. Jag vågar inte riktigt känna efter. Men du satte mig i gungning, och jag börjar må illa. Mitt liv är här nere nu. Och jag är så glad att jag är här och inte där. Kanske kan vi i framtiden mötas i mitten, och uppskatta alla minnen och tiden vi fick med varandra. 





Du är förlåten.